En kilometer är en kilometer är en kilometer

Efter min katastrofala första date med löpning dröjde det en månad innan jag vågade mig på det igen. Kommer inte ihåg hur mina tankar gick eller vad jag satte upp för mål. Men jag visste att jag behövde börja från början på något sätt.

Misstänkte att en bidragande orsak till den oerhörda smärtan kanske berodde på att jag sprungit på asfalt. Så jag flyttade in på gymmet, till löpbandets förlovade land. Hade hört att man skulle öka passens längd med 10 procent för att utvecklas i rätt takt. Så jag startade helt enkelt med 1km. Och avverkade sedan under ett par juniveckor 1,2 1,3 1,5 1,6 och 1,8km på ganska hyggliga farter.

Lyckan över att kunna springa utan att benen protesterade var överväldigande. Kilometertiderna var dessutom ganska snabba. Inte ens idag springer jag på 4.30/km några längre sträckor. Hybrisen var ett faktum. Jag var en färdig löpare. Att jag alltid ramlade av bandet som en flåsande dingo och fick sitta ner i minst 10 minuter för att få någorlunda känsel i benen igen trodde jag var helt normalt.

Idag vet jag lite bättre och har enorm respekt för de 42 km som jag utmanat. Än så länge behöver jag egentligen inte bekymra mig för den sträckan, men den dyker upp några gånger per dag. Att tänka på det som 4,2 mil gör det inte bättre. Så för att göra det lite hanterbart har jag lärt mig uttrycka den i ljusår istället. Ett maraton är bara 0,0000000000444 ljusår. Ingenting!

 

Dagens bild:
Andromeda galaxy

Andromedagalaxen ligger 2,5 miljoner ljusår bort. Det är långt.

Dagens träning:

Idag är det vilodag. Igår avverkade jag dock mitt första intervallpass. 4×4 minuter med 2km uppvärmning och lika lång nervarvning. Det gick över förväntan. Intervaller betyder helt enkelt att springa snabbt under en kort tid. Lite som mina första kilometer på löpbandet. Men där var vilan ett par dagar mellan varje intervall. Igår var det 1.5 minut.

Dagens bästa:

Tvättade rent f-knappen på tangentbordet som varit lite trög. Det är en rätt viktig bokstav. Det är ju inte San rancisco marathon jag ska springa, även om det är ett passande namn.

Dagens sämsta:

Det vanliga: blåsorna och blånaglarna. Måste få bort dem på något sätt.

Första passet

Ett maraton är 42 km. 4,2 mil. En sträcka jobbig nog att köra med bil. Jag tröstar mig med att Douglas Adams lärt oss att 42 även är svaret på den yttersta frågan om livet, universum och allting. Så hur farligt kan det vara? Livsfarligt antagligen. Jag kommer dock inte att springa hela distansen förrän det är dags.

Att inte springa hela distansen innan tävling är tydligen standard. Men det kommer att bli väldigt långt under den här perioden ändå. När SFM är över har jag sprungit 53 mil på 11 veckor. Men allt börjar såklart med den första milen.

En mil är också ganska långt. Men överkomligt, som tur är. För det var just den distansen   som stod på schemat idag. Farten skulle ligga mellan 5:50 och 6:30. Lugnt och beskedligt alltså. Tack vare det lugna tempot lyckades jag springa andra halvan fortare än den första och det är riktigt bra. Tidigare har jag alltid rusat iväg i början och tvingats sänka hastigheten ordentligt i slutet.

 

Dagens bild:
Answer to Life
Dagens träning:

Första passet efter Göteborgsvarvet. 10 km i lugnt tempo. Drog iväg strax efter frukost på stela, stela ben och tejpade fötter. Samsades med vattenpölar, sniglar och morgonyra pendlare. Snittade på 6:12/km vilket i vanliga fall hade känts som ett misslyckande. Men nu är jag helt i träningschemats våld, vilket känns tryggt, för på den sista raden står det: Marathon 42,2 km 3.59.45! Och efter dagens träningspass är det ju bara 52 mil dit.

Dagens bästa:

Gick att springa trots blåsorna från varvet.

Dagens sämsta:

Börjar få rejält ont i några tånaglar.

 

Dags för löptext

För ganska exakt ett år sedan tog jag på mig mina 10 år gamla och oanvända löparskor. Sprang 2,5 kilometer. Sedan kom smärtan, benen vek sig och en stund senare satt jag i duschen och storgrät. Det gjorde så ont att jag inte ens kunde tänka aldrig mer. Behövde inte tänka aldrig mer. Hela min kropp var ett enda stort aldrig mer.

För två dagar sedan sprang jag halvmaran Göteborgsvarvet. 21 km. Och jag njöt jag av varenda meter. Nåja, jag fick blåsor som gjorde att jag inte nådde mitt mål på under 2h, men förutom det fanns bara en skön trötthet i kroppen.

Min träning inför Göteborgsvarvet har i jämförelse med fartvidunder som GP-Eric och min kontorskollega Magnus varit blygsam. Men under de närmaste 11 veckorna ska jag dedikera mitt liv och min blogg till löpning. 11? Ja, det är exakt så lång tid det är kvar tills jag ska springa San Francisco Marathon. 42 km. Målet är under 4h.

För att lyckas har jag tagit hjälp av Ulf Fribergs 12-veckors program. Den första veckan sammanföll dock med Göteborgsvarvet, så jag hoppar rätt in i vecka 2. Och börjar således med vilodag.

Under de här 11 veckorna ska jag även försöka reda ut vad som hände under året som gick. Från smärtgråt till någorlunda regelbunden löpning var steget långt. Det finns några katastrofrundor att berätta om.

Dagens bild:

 

 

 

Dagens träning:

Med lördagens gbgvarv i benen har det inte varit några större problem att låta skorna vila på hyllan.

Dagens bästa:

Drog igång löparbloggen.

Dagens sämsta:

Vaknade 04.30 och kunde inte somna om.

 

Lokal entreprenör med plusmeny

LUNCHMÖTE MED Patric Jernberg som tillsammans med sin svärfar, fru och svåger driver fem McDonald’s-restauranger i Halland. | Plats McDonalds, Falkenberg | Mat McFish. När ska tartarsåsen slå i Sverige egentligen?

Den 10 mars 1984 klev Patric Jernberg in på McDonald’s för att jobba extra. Idag driver han, tillsammans med sin familj, fem franchiserestauranger med 300 anställda och 3,5 miljoner besökare per år.

Han har precis lyft upp en omgång pommes ur fritösen och hängt av sig förklädet. Lunchrusningen på McDonalds Falkenberg är över. Hjälpen behövs, det är intensivt bakom kassan, men arbetspasset är också ett tydligt tecken på hur hans ledarskap fungerar.

– Jag begär inget av mina anställda som jag inte klarar själv. En 45-årig gubbe liksom, hur tungt kan det vara, säger han.

Leendet avslöjar att han fortfarande tycker det är lika kul att vara bakom disken som när han började för 28 år sedan.

Då var McDonalds fortfarande nytt. En stad var inte riktig stad om den inte var M-märkt.
– Det fanns bara 15 McDonald’s-restauranger i hela Sverige. Vi behövde bara öppna dörrarna så fick vi sälja, säger Patric Jernberg.

Men det var inte bara varumärket som var hett. Jobbet i köket innebar ständigt hög temperatur och var fysiskt krävande, något som gjorde att det nästan enbart var unga killar som stod och svettades vid de öppna stekhällarna. Idag steks burgarna på båda sidorna samtidigt i datoriserade maskiner. Allt som krävs är några knapptryck.

– Det har svängt från industrijobb till ett serviceyrke där det gäller att göra gästen glad och ge någonting extra. Nu är det nästan 80 procent kvinnor som jobbar här, säger han.

Det var på sommarlovet mellan tvåan och trean på gymnasiet som Patric Jernberg bestämde sig för att jobba heltid istället för att utbilda sig.
– Lärarna kunde inte fånga mitt intresse och jag älskade att tjäna egna pengar. När jag berättade för mamma förstod hon inte varför jag hoppade av skolan för att jobba på en hamburgerrestaurang. Men det ändrade sig så småningom, säger han.

1987 blev han restaurangchef och 1990 avancerade han vidare till huvudkontoret. 1995 hade han blivit ansvarig för 18 restauranger och hade ett par tusen anställda under sig. En framgångsrik karriär för de flesta, men Patric Jernberg vill ha personliga relationer och känna sina anställda. När han en dag var tvungen att legitimera sig vid en av de restauranger han var ansvarig för var det inte roligt längre.
– Då fick det vara nog. Ska jag göra det här så är det i egen regi tänkte jag då, det roligaste har alltid varit att träffa och utveckla människor, säger han.

Förutom att driva restaurangerna och hoppa in på lunchen har han därför också hand om viss utbildning och nyanställningar. Idag är det dags för en gruppintervju i halmstad med nyfikna jobbsökande.
– Jag ger dem en företagspresentation och förklarar vår värdegrund. Det ger en bra stämning. Många har frågor och tycker olika saker om varumärket, vilket inte är så konstigt eftersom det är så stort. Men vem som helst får inte jobb, i motsats till vad många verkar tro. Mina anställda har skitkul på jobbet och är här för att de vill jobba här. Det märks inte minst på att andra arbetsgivare gillar våra anställda, säger Patric Jernberg.

Intresset för människor och utbildning har även lett till att han anlitats för ledarskapsutbildningar i detaljhandeln hos några av Sveriges största varumärken genom bemanningsföretaget Retail Knowledge.
– Det är sådant jag sysslar med hela tiden.  Men jag gillar att ha längre relationer, inte bara träffa någon på konferens i två dagar, säger han.

Den allra längsta relationen kommer dock från en sådan tillställning då han träffade sin fru Cia Söderbaum på en McD–konferens.
– Det var en ganska rolig situation, min svärfar kände jag sedan innan eftersom det är han som har själva franchisingkontraktet här. Idag är vi tre familjer (Patric och Cia, Svärfar Sven Söderbaum som grundade företaget Kredensa AB och svåger Peter Söderbaum med flickvän Sofie) som tillsammans driver fem restauranger. Det blir mycket McDonalds-prat hemma, säger han

Det har hänt en hel del sedan början på 80-talet då Big Mac utgjorde hälften av alla beställningar. 1990 kom sallader in på menyn och lite senare genomfördes den största förändringen i menyns historia – frukosten. En trend som härstammar från större städer där folk pendlar en timme till jobbet och kan ta något i förbifarten.

– I Varberg tar det fem minuter att ta sig till jobbet. Här fick kunderna åka en omväg för att köpa frukost. Men samhället blir alltmer vaket och nu har konceptet satt sig, säger han.

En annan utveckling är att maten utvecklas och kunderna förväntar sig hela tiden mer för samma pengar. Det tydligaste exemplet är Happy Meal. Från början bara en låda som maten serverades i, till dagens leksaker och fruktpåsar som följer med på köpet.

– Ambitionen är hela tiden att bli bättre. Jag brukar jämföra med telefoner, vi måste hela tiden utveckla produkterna och upplevelsen så att det är lite bättre än förra året, säger han.

Att driva McDonald’s som franchisetagare innebär det bästa av två världar. Friheten med ett eget bolag samtidigt som man har ett världskänt varumärke i ryggen.
– All kunskap med bland annat inköp och marknadsföring är ovärderlig. Hjälpen och stödet från huvudkontoret i Stockholm gör arbetet riktigt roligt, säger han.

Och varumärket försvaras ständigt av en välkänd laguppställning. Big Mac, Cheeseburgare, Filet-O-Fish med flera, den så kallade ”Core Menu” som finns i alla länder om än anpassad i länder som inte äter ko.

Hamburgaren McFeast finns i princip bara i Europa, på kontinenten vanligen som ”Royal TS” (tomate et salad) istället för det Nordiska McFeast. Big Tasty är en burgare som är uppfunnen i Sverige, men som dyker upp mycket i Europa, ibland på andra kontinenter.

Lokala anpassningar av menyn görs på testkök i olika världsdelar. I det arbetet dök till exempel Big Tasty upp. Men var man än kommer i världen ska det smaka likadant enligt Patric Jernberg. Om man inte har betyget mvg i McD-kunskap det vill säga.

– För en normal gäst är det säkert ingen som helst skillnad på en Big Mac i Sverige och en i USA, men jag tycker mig känna skillnad på köttet, kanske inbillad, som jag tror beror på att svenska kor äter mer foder än amerikanska, som i huvudsak äter färskt gräs tack vare klimatet. Men vi använder alltid 100 procent nötkött och inget annat på McDonald’s, båda i USA och Sverige, till skillnad från vår lokala konkurrent, säger han.

Något som däremot skiljer sig något från ursprungslandet är serveringsmetoderna.

– I USA görs allting på beställning, så kallad ”Made 4 you”. Men där är beställningarna mer spridda på menyn. Här säljer väldigt mycket av få saker, som cheeseburgare, vilket gör att vi hela tiden måste ha en buffert under dagen, säger han.

Känd som McPat i hela Halland. Inte så konstigt med restauranger i Falkenberg, Halmstad, 2 x Varberg samt Mellbystrand.

Konkurrensen idag är stenhård. Inte minst från andra McDonald’s restauranger. Men även en sak som att det blivit trend att alla fik i Halmstad ska bygga om påverkar McDonald’s.

– Det är alltid fullt här på lunchen. Men dygnets övriga timmar är det en lugnare miljö som kunderna ofta besöker för att få gott kaffe i en mysig miljö, då måste vi också hålla minst samma nivå som de lokala fiken, säger Patric Jernberg.

För att behålla försäljningsvolymen krävs alltså ständiga insatser i restaurangerna. 2009 investerade Kredensa AB/familjen därför åtta miljoner i en renovering av Falkenbergsrestaurangen. Något som gav direkt utdelning när besökarantalet passerade miljonen förra året. Totalt var det 3,5 miljoner besökare på familjens fem restauranger. Med den siffran hängandes i luften är det anmärkningsvärt hur många stamgäster han hälsar på och växlar några ord med under den korta tid vi möts. Som om han drev den lokala korvmojjen och inte världens största hamburgerkedja. Enligt Patric Jernberg är anledningen den tydliga affärsidén – Att driva fantastiska McDonalds i Halland.

– Vi vill kännas som lokala entreprenörer och det gör vi när vi är i verksamheten. Till skillnad från Max här bredvid till exempel, vars VD bor  i Stockholm, säger Patric Jernberg.

Det är svårt att prata om Varberg och Falkenberg utan att komma in på Gekås.
De flesta som färdas mot eller från Ullared passerar någon av Patric Jernbergs McDonald’s i lagom mat– och toapaustid.

Under ombyggnationen av Falkenbergrestaurangen, när lokalerna var fulla med snickare och golvet upprivet började det plötsligt dyka upp väldigt mycket skånska gäster, oftast kvinnor, som var på väg. Det var när första säsongen av tv-serien Ullared rullade.
–Det har alltid varit mycket gula kassar här på kvällarna. Men då gick det väldigt mycket frukostar, säger han.

Ullareds påverkan märktes inte minst när varuhuset öppnade en egen restaurang med 550 sittplatser.
– Det påverkade oss mer än när konkurrenten Max öppnade här intill förra året, säger Patric Jernberg.

Det går bra för McDonald’s världen över. Och Patric Jernbergs restauranger har en positiv gästutveckling. Men ambitionen att bli bättre finns alltid där. Nästa stora grej är att utveckla kaffet ännu mer och närma sig kedjor som Starbucks.
– Vi har likadana maskiner som dem, men de har en fantastisk organisation och lyckas med där lilla extra som gör kaffet så gott, dit vill jag också komma. Men det allra viktigaste är att personalen trivs och att våra gäster får en bra upplevelse här. Nöjda gäster ger fler gäster, säger han.

 

 

 

 

 

Muskedundersuccé får nytt namn

Magnus Alm, VD för Free lunch design. www.freelunchdesign.se

 

SPEL Muskedunder Interactive har redan invaderat Polen och Ryssland. Nu byter de namn för att kunna erövra hela världen med sina spel. Det nya namnet är dock gammalt och kommer från den lilla spelutvecklaren Free Lunch Design som man köpte upp 2007.

Bolagets flaggskepp, spelet Icy Tower, har laddats ner 25 miljoner gånger och spelats av 11 miljoner människor på Facebook. Men de egna spelen har fram tills nu bara stått för 50 procent av bolagets omsättning. Resten har varit framgångsrika reklam– och uppdragsspel för bolag som Disney, Volvo trucks och Pepsi. Något man nu helt överger. Jag tog mig en pratstund med bolagets VD Magnus Alm för att höra hur de tänker.

Har ni gett upp reklamspelen helt?
Det stämmer. Vi vill fokusera all vår energi på våra egna spel. För oss är det mer givande och mer i linje med företagets själ. Vi älskar spel och vill skapa den typ av spel vi själva vill spela.

Nu har det ju gått väldigt kort tid sedan namn och strategibytet, men hur har det tagits emot och hur har det fungerat internt?
Vi har fått överlag positiva reaktioner. Här på kontoret är stämningen på topp och det finns en stor glädje kring att vi valt att gå mer mot egna spel. Jag tror att det kommer stärka oss som spelstudio, höja kvalitetsnivån ytterligare på våra produktioner och göra det ännu enklare för oss att hitta ny personal när vi behöver det.

Den nya loggan.

 

För ett tag sedan var målet att stå på tre olika ben (reklamspel, egna spel på hemsidan samt sociala spel) för att kunna omgruppera resurserna om en marknad förändras. Är det en sådan förändring som skett? På vilket sätt?
Förändringen som skett är snarare intern än extern. Marknaden för reklamspel finns kvar, men vi känner att vi måste våga oss framåt. Konsultarbete för externa kunder, i synnerhet när det gäller korta och många projekt, är väldigt splittrande för vårt fokus. Vi ville få ett ännu tydligare fokus.

Ert flaggskepp, spelet Icy Tower, verkar gå bättre än någonsin. Vilka marknader har har det fungerat / inte fungerat på? Hur mycket potential finns det kvar?
Det har gått bra på Facebook och fullkomligt exploderat på Polens största sociala nätverk. Det har gått helt ok i Rysslands sociala nätverk, men Korea har inte varit en bra marknad för spelet såhär långt. Vi tror att det finns mycket potential kvar i spelet och kommer att släppa en del nyheter kring Icy Tower i en snar framtid.

Hur ser spelandet på Facebook ut idag?
De stora aktörerna är väldigt dominerande, men har man nått en kritisk massa finns det en god chans att ”hänga kvar” även som mindre utvecklare.

Vilken/vilka plattformar kommer ni att fokusera på, vilka är på väg ut? Finns det några nya trender?
För oss blir faktiskt Facebook allt mindre relevant. De har skjutit sig själva i foten skulle jag vilja påstå. De har gjort det väldigt dyrt att synas på plattformen, och historiskt sett har de inte varit särskilt bra på att stötta utvecklarna (åtminstone inte de som inte lägger ner stora summor på Facebook-annonser).

Ni verkar ha en del nya spel på gång? Vad kan spelarna förvänta sig? Vilka målgrupper riktar de sig mot?
Jag kan inte säga så mycket mer än att vi satsar på PC/MAC samt iOS/Android, spelen kommer ha en låg prislapp eller vara gratis med mikrobetalningar. Vi kommer att ha en stor bredd på tema och genre för våra spelsläpp 2012.

Slutligen, vad spelar du själv helst just nu?
Spelar mycket Beat Sneak Bandits på min iPhone, musik och takt-spel från Simogo nere i Malmö.

Välpolerad hårdrockscirkus

Dubbelbasen som skrämmer livet ur vilken apache-helikopter som helst är där. Screamingen som får världens alla röstpedagoger att gråta likaså. Sedan upphör  likheterna med alla svenska death metal-band som någonsin öppnat munnen.

Göteborgarna i Avatar har nämligen slitit sig ur genrens bojor och skapat ett eget sound. Något som borde vara i princip omöjligt. För de var där. Jag såg dem på Brew house för några år sedan, under Schlacht-turnen, och de manglade sina instrument så hårdrocksklyschigt som bara ett göteborgsband kan. Men det nya albumet Black Waltz är den riktiga slakten, av en genre som stått still alldeles för länge.

Den obotligt pedantiska produktionen är en svängom som rör sig elegant mellan filmisk coolhet, maskinell perfektion och hårdrockens urkraft. Resultat är ett nyskapande och dynamiskt metalalbum som luktar internationell succé.

Ja, jag vet, Black Waltz och Avatar är enligt dem själva ett soundtrack till jordens undergång. Släpp det. Skivan går lika gärna att läsa som en analogi över deras egen utveckling. Det börjar redan med öppningsspåret. Let us die. Jag kan inte låta bli att ta det som ett farväl. För det låter precis som förr, men titeln vittnar om att gravstenen över det gamla soundet är rest.

Och redan i nästa låt, Torn apart, påbörjas en resa där bandet slits mellan det gamla och nya. Det över sex minuter långa spåret börjar som vilken metallåt som helst, men efter ungefär halva är det så episkt storslaget att Tolkien börjar röra lite på sig i sin grav. Det hela mynnar ut i någon slags fridfull flöjt. Avatars eget Locus amoenus. Allt är så sagolikt vackert och det är tydligt att bandet hittat hem i sitt nya ljud.

Något som såklart förstärks i nästa låt. Ready for the ride. Avatar knäpper på säkerhetsbältet (ja, även hårdrockshjältar kör trafiksäkert nuförtiden) och gör sig redo för sitt och lyssnarens livs åktur.

Och som för att illustrera både den process som måste ha krävts för att få fram det här välproducerade albumet samt den skärseld som krävs innan Avatar är riktigt hemma i det nya soundet så går färden In Napalm. (Refr: Let me burn, let me cleanse my soul in napalm)

När molnen skingrats efter den något oortodoxa själsliga reningen träder ett nytt Avatar fram. Titellåten Black Waltz börjar med gemytliga barn och mås-skrik över svallande vågor. En lugn gitarrmelodi promenerar fram över en valstakt. Sedan brakar det loss i ett tight och uppfriskande staccatovrål som blåser bort alla tvivel som eventuellt finns kvar. Man kan riktigt höra hur sångaren tänker, helt korrekt ”Vi heter Avatar och är just nu världens bästa band. Och hör sen.”

Sedan är det dags för den otroligt förtjusande Blod som bjuder på svensk text a la Zombiekrig (hur mycket umgås de där banden egentligen undrar man ju) och drar iväg lite åt det trashigare hållet. Några riff får varenda Metallicanerv i hela kroppen att reagera instinktivt.

Efter den islossningen är det dags för min absoluta favorit. Let it burn. Här exploderar kreativiten och energin i något som närmast kan beskrivas som en avkomma till Mustasch och Marilyn Manson, men ändå med ett eget unikt sound. Gillade du det gamla Avatar och har svårt för att din favoritgenre just vitaliserats kommer du hata den här låten.

Avslutningen är en ren formalitet. Ett par välproducerade stycken till. Och så, den sista låten, Use your tounge som är 9 minuter lång. Här kanske den experimentella lustan fått lite för mycket utrymme, men det tar jag som en cliffhanger till att Avatar inte slutat utforska sina egna gränser och att nästa skiva återigen kommer att ifrågasätta vad metal egentligen är.

Fläckfria rekommendationer

Länge var Spotifys startsida en odyssé i tristess. Men i den senaste versionen är det någon briljant utvecklare som fått highscore och gett mig en helt ny musikkompis som vet exakt vad jag gillar. I en väl avvägd takt presenteras nya skivor som jag i bästa fall hade upptäckt flera månader senare. Kudos!

Hejdå. Vi ses kanske iHimlen.

1993. Jag var 14 år. LC stod ännu inte för low carb. Jag gick på högstadiet. Hemma hade en Macintosh LC II gjort sin entre. En 16 Mhz processor kunde med hjälp av 4 mb ram regissera stordåd på skärmen med den fantastiska hårddisken på 80 MB. Det sades att strålningen från bildskärmen var skadlig, så vi hade ett filter. Ändå lyckades datorns våglängder komma åt mitt hjärta och forma det till ett litet äpple.

Då hade jag såklart ingen aning om vem Steve Jobs var. Jag spelade mest spel och undrade i smyg varför inte mina klasskompisars pc-program inte fungerade på vår moderna dator. De undrade jämt när jag skulle skaffa ”en riktig dator”. För att få tillgång till nya program köpte jag istället ett 28.8k modem och kopplade upp mig på bbs:er. Fick en telefonräkning som det tog en hel sommar att arbeta av och blev strängt förbjuden att använda modemet.

Sedan dess har världen förändrats lite. Internet är i princip gratis. Fjortonåringar har använt datorer sedan bb. Steve Jobs har blivit en internationell superstjärna.

Idag är Apples produkter en naturlig del av min vardag. Men det är inte apparater och tjänster som gör att jag faller in i hyllningskören. Genom Steve Jobs har jag förstått hur man genom att gå sin egen väg kan förändra världen. Och med en annorlunda dator påbörjade jag min egen väg 1993. Det har gjort att jag idag har väldigt roligt i mitt liv. Även när jag jobbar.

Tack för allt!

McFish vs Faktum

Köpte just tidningen Faktum och balanserade sedan världsordningen genom att slå mig ner på McDonalds för att läsa den. Anledningen till köpet är att Magnus (badminton-magnus, exjobbs-magnus och allt annat-Magnus) har med ett reportage om IQ-föreningen Mensas inträdesprov. Själva provet gjorde han redan i våras, sedan höll han tyst. Jag förutsatte därför att han inte kom in. Men trots utpressning och tortyr har han hållt resultatet hemligt ”tills tidningen kommer i tryck”. Och där är vi nu. Jag satt med en McFish och en färsk Faktum framför och undrade vilken som är mest intelligent. 7 snyggt layoutade sidor senare konstaterar jag att Magnus inte bara är smart. Hans sommarlovslånga pokerface skulle få Lady Gaga att trilla omkull.

 

2 x Boktips

Huvudjägarna. Jo Nesbø. Första fjärdelen är stilren lyxläsning som smäller Bret Easton Ellis på fingrarna. Sedan fumlar Nesbø lite, men återfår snabbt balansen med några geniala hwoodgrepp.

Radhusdisco. Morgan Larsson. Låter som en jordbävning i villaförorten där husen skakar loss. Men det är en eftertänksam och vacker uppväxtskildring som skrönar sig fram genom låg-, mellan- och högstadiets 1980-tal.